Pricken av Margret Ray var en av mina favoritböcker när jag var liten. Fantastiska illustrationer med vackra färger. Men det var inte därför som jag tyckte så mycket om den. Boken handlar om en familj kaniner, där alla kaninbarnen är helvita med röda ögon, precis som mamma och pappa kanin. Och sen är det Pricken. Han är den enda i hela familjen och kanin-bekantskapskretsen som är prickig. Och har blå ögon. Därför får Pricken inte får följa med på morfars födelsedagskalas. För man skäms över honom. Pricken rymmer hemifrån. Långt, långt bort träffar han en familj som är precis som hans därhemma. Det är bara en skillnad – alla är prickiga, och de skäms över en liten kaninunge som är alldeles vit med röda ögon.

Jag minns hur jag verkligen kände för Pricken. Kanske inte bara för att jag själv var prickig med blå ögon, utan för att gemenskap och inkluderande var viktigt för mig. Och är fortfarande. Imorgon är jag två prickar fattigare. Men jag kommer att få fina korsstygn i utbyte, att lägga till det lapptäcke som växer på min rygg. Rena rama konstverket. Önska mig lycka till!