På temat “Vad är mitt nej ett ja till” kom jag idag att tänka på en sekvens från mitt förflutna, då det bara kändes ”fel”. Ni vet. Man står där och får ett ”fint” erbjudande serverat på silverfat och hela ens system bara signalerar ”Nej, nej, nej!

Det hela begav sig i slutet av 2005, engelske sambon och jag flyttade som bäst från Bryssel och försökte installera oss i Sverige. Helst inte i Stockholm. Helst på landet – i Väst-Sverige. Och jag sökte jobb som passade mitt CV – de flesta var ju just i Stockholm efter mina år i EU-land. Blev kallad på intervju på en ambassad. It looked good on paper. Kom dit, sattes på prov, intervjuades av flera olika människor, på svenska, på engelska, på franska. Fick göra ett svinsnabbt översättningstest som jag klarade med bravur. Alla var trevliga, alla sa att jag verkade vara trevlig och ha huvudet på skaft.
En exotisk TV-kanal stod på inne på chefens kontor och alla trippade på tå runt chefen. Tåtrippandet hade jag ju sett förut, på flera håll i Bryssel. Och sekreterarna – som jag skulle basa över om jag fick jobbet, var söta och trötta och utarbetade. Efter någon vecka erbjöd de mig tjänsten. Riktigt bra betalt. Ingen svensk skatt. Diplomatsvängen. Och så var det jobb vissa lördagar. Och jag kände bara: Nej, nej, nej! Och det kändes i hela kroppen. Det var de små detaljerna som gjorde det. Chefens slappa approach, de blodfattiga sekreterarna, stämningen, de fula blommorna, de äckliga mattorna. Jag visste att jag kunde få det. Men jag sa nej. Mitt nej var ett ja till andra möjligheter. Mitt nej till Stockholm var ett ja till landet. Mitt nej var ett ja till att stå upp för mig själv.