Nytt år. Nytt liv. Och jag tänker stilla “Åh, nu ska jag nog ge det här med att röra på sig en ärlig chans. Ge kroppen mer mjukhet, mer styrka”. Så kan jag tänka ett tag. Och sen? Sen sker ingenting. Jag har bara inte hitttat någon typ av rörelse som jag känner att jag vill ägna mig åt. Förutom dans. Dansa kan jag göra. Ensam. Hemma. Svettas.

Alltså, det här med sporthatet sitter i så i ryggmärgen. Tidigt tidigt. Här ses bildbevisen från 1979. Systern och jag fick sprillans nya fina gnistrande skridskor. Titta på hennes leende, titta på hennes ögon. Glädje! Och sen titta på mina. De säger: “Jaha. Skridskor? Skitkul. Verkligen”. Hat!