Jag är inne i ett nostalgiflöde just nu. Lika bra att låta det blomma fullt ut. Här kommer sagan om när jag flyttade till Brighton för 10 år sedan.

Året var 2000. Jag hade just lämnat Skövde bakom mig och kastat mig iväg till England med en okänd tjej. Vi skulle bo ihop. Hon var blond och hade basker. Brighton var stort och luktade utlandet. Vi var lite rädda och “rediga” och letade oroligt efter något litet krypin att bosätta oss i.

Medan vi letade bodde på ett vandrarhem i nöjeskvarteren, och delade rum med tre fransmän som rökte på och nuppade på nätterna. När de trodde att vi sov så pratade de om oss. En natt sa de: “De ska säkert inte alls plugga här i England, de ska nog gå i kloster – kollar vi under täcket nu så sover de nu med benen i kors.” (Öh, ja tjena!)
Vi hittade ett skönt krypin, gjorde egna lampskärmar av tamponger, växte ihop med varandra och födde fram var sin D-uppsats i Engelsk litteratur. Och våren kom till Brighton, och förälskelser blandades med öl och fish and chips. Ibland unnade vi oss till och med en dusch. Och nya kläder. Men bara ibland.

Och så plötsligt en dag hände det. Det var som om världen stannade upp och som om allt ljus hamnade på oss. Vi återuppfann och själva, och återupptäckte hur fantastiska vi var. Helt simultant. Resultatet blev: The new and improved Tutt and Mandis 2000.

Och sen blommade vi. Och växte oss vackrare och klokare för varje dag. Och det har vi gjort ända sen dess, och vi lever “lyckliga” i alla våra dagar.