Jag har bloggat en del om 1986 tidigare, ett traumatiskt år för lilla Tutt med mord, hiv och radioaktivitet. Men motpolen till allt detta, var ju alla göttiga mini-serier som jag och syster yster svulstade oss i. Jag menar, många av brudarna i serierna var coola, världsvana och hade grymt fräcka repliker som de bara drämde till med så att det skvätte om det:

LILI: Which one of you bitches is my mother? (Lili, i mini-serien LACE)
Min och systerns favorit var självklar: Tracys Hämnd.
Jeff Stevens: I once asked a girl to marry me and I promised myself that I would never do that again.
Tracy Whitney: Have you ever broken a promise?

Och sen var det ju tant-snusken. Med vackra svåra män, som var lite oåtkomliga. Jag gillade Mistrals dotter, mest för att Stacey Keach var lysande som den franske konstnären Julien Mistral. Hattarna, passionen, klackarna, dekadenta Paris…

…Och just det – sen var det ju Richard Chamberlain i prästkappa och en massa återhållen sexualitet i Törnfåglarna. Jesus! Jag var HELT såld på honom. Och alla andra snygga män jag sett i prästkappa sen dess…