Året var 1994. När jag skulle ta studenten hade jag en klänning som syster yster hade ritat, som mostern med syateljén hade sytt, och som jag hade valt färgen på eftersom jag älskade den. Kreationen var blåbärsblå. Och dramatiskt skulle det vara. Och tajt. Lite gotiskt och Dracula möter den lilla Sjöjungfrun. Jodå.

Det roliga med hela balklänningen var en dag då mamma, på en tur till en grannstad, gick in i en skoaffär som drevs av en man som inte hade svenska som modersmål. Och eftersom klänningen var blåbärsblå ville mamma kolla om det fanns några matchande skor i affären.
Dialogen var på ett ungefär:

– Kan jag hjälpa dig?
– Jag letar efter ett par skor som är blåbärsblå.
– Vad är det för färg? Blå-beige-blå?

Det är roligt. Det är språkförbistring. Det är blåbeigeblå.