Jaha, jag har helt otippat trillat in på ett italienskt tema. Lika bra att fortsätta… (Kan vara värmeslag också).

Året var 1987. Det var ett bra Eurovision-år, med Johnny Logans Hold me now som vinnare. Men allra allra bäst var Italien. Umberto Tozzi och Raf. Gente di Mare. Jag har nog sett det här klippet hundra gånger, minns hur scenen såg ut, minns Tozzis tajta jeans, minns hans söta leende där när de fejdar ut och byter till Rafs välpolerade pojkansikte. Jag gillade Tozzi bäst. Raspigheten i rösten. Den röda kalufsen. Och som vi satt och försökte förstå vad de sa, reda ut begreppen. Skriva ner. Paus. Skriva ner. Paus. Skriva ner. Vad hade vi inte gjort för Google och Lyrics och Google translate? Nej, det var 1987. Det var papper och penna och VHS och paus. Paus. Paus.