Jag hamnade framför filmen Marley and Me igår. Den som producerat filmen visste precis vilka knappar man skulle trycka på för att väcka hundsorgen i alla människor som någon gång haft en hund, älskat en hund, vuxit upp med en hund.

Min stora kärlek var en strävhårig foxterrier som vi kallade för Bobban. Bobban kom till oss när jag var åtta, och for till hundhimlen när jag var tjugo. Så vi växte verkligen upp ihop. Och jag älskade honom. Bobban gillade att sova på skohyllan, dricka vatten direkt ur kranen på vår bidé och äta harpluttar i skogen. Han tyckte inte om våfflor, hängande tepåsar eller att duscha. Han satt bredvid mig när jag åt frukost på morgonen och fick alltid sista biten på min macka, han var alltid med i sängen på födelsedagsmornar och hjälpte till med paketen – och jisses så ofta jag klädde ut honom. Han fattade grejjen, han satt där stilla ett tag och lät mig hållas, sen skakade han av sig allt skräp och gick. Och han kan fortfarande fattas mig så det skär i bröstet. Femton år sedan nu sedan jag pussade på den torra köttbullsnosen. Femton år sedan samtalet från djursjukhuset att han trillat ihop. Femton år sedan jag grät i dagar. Bobban forever!