Jag var iväg på ett möte hos ett duktigt och kretivt filmföretag som just flyttat in i fina gamla lokaler i vad som en gång var det gamla sjukhuset i grannstaden Falköping. Numera är det en massa olika inhyrda företag i lokalerna, gamla fina tegelhus, höga fönster, sirliga balkonger, tjocka dörrar. Lokalen som de sitter och jobbar i brukade vara läkarnas rum, där de drog sig tillbaka och vilade, tog en kopp kaffe, ja ni fattar. Höstvinden piskade på rutorna och jag kände hur sjukhusmiljön kom nära inpå. Otäckt nära. Jag tänkte mig gamla patienter som vrålade ut sin dödsångest, smärta och sorg. Sköterskor med illasinnade planer. Doktorer med hemligheter i källarvalven. Det gamla sjukhuset liksom suckade, knarrade, våndades. Och så utbrast jag, mitt i jobbsnacket:
– Spökar det här?
Tystnad.
Mannen intill mig skruvade på sig.
– Varför frågar du det?
– Jag vet inte, sa jag. Det bara känns som om det gör det.

Mannen pillade på en penna.
– Jo, sa han. Det gör det. Vaktmästaren berättade att de tog hit ett medium för ett par månader sedan. Men hon vägrade att ens gå in i byggnaden. Hon sa att det var alldeles för mycket aktivitet härinne.
Jag nickade. Och tänkte: “Vilken underbar miljö för en roman. Var det inte november som var stora romanskrivarmånaden?”