När jag var liten hade jag en typ av bonad hängande ovanför sängen. (Detta är ett tidigt minne, starkt och djupt rotat samtidigt som det känns vagt och som i en dröm). Bonaden, som var någon typ av textiltryck föreställde John Blund. Passande, kan man tycka. En konkretisering av insomnandet, en figur som kommer med sitt sömnparaply och söver alla barn. Men det var inte det jag funderade över där jag låg kväll efter kväll och sneglade upp på filuren med paraplyet. Nej. Jag undrade alltid över varför han åt spagetti. Massor av det, vad det verkade. Rakt ut ur munnen stack det. Eller det antog jag att det gjorde, för ingen annan mun syntes ju. En hel hög med spagetti som han bara verkade ha hängande där. Det slog mig inte för en sekund att det skulle vara skägg – för John Blund såg ju i övrigt ut som en ung pojke.

Undra hur man tänker då som illustratör/formgivare med målgruppen barn. Är det bra, roligt och utvecklande att barnet uppfattar något HELT FEL? Eller har man då misslyckats i sitt uppdrag? (Vilket jag antar i detta fallet var att illustrera ett gubbaskägg).

Nyfiken.