(Minne från mellanstadietiden)

Vi var en ganska bråkig klass, tyckte omgivningen. Själv tyckte jag att vi oftast hade jädrigt kul ihop och var väldigt kreativa. Vi hittade bland annat på en ny lek som innebar att vi låg och grötade ihop oss på en snöhög varje rast hela vintern, vi arrangerade bröllop i klassrummet med bråkstaken Nocke som präst och så gifte sig ett par stycken, och så en dag upptäckte vi materialskåpet.

En vuxen hade säkert sagt att vi länsade och förstörde materialskåpets innehåll, men så VAR det inte. Vi kan säga att vi förädlade, skapade, lekte med det. Vi skapade en tolkning av den värld vi såg. Alla småblocken blev sedelhögar, alla pappskivor blev telefoner som med coola små anordningar hängde fast vid sidan av bänken, och så sålde vi droger. Eller ja, vi vässade ner samtliga blyertspennor vi kunde hitta och utav detta skapades tobak, rullades cigaretter och cigarrer som sedan såldes sinsemellan. Det var big business. Det var en enorm skaparglädje. Det var ett mycket tomt materialskåp.

Vi höll på ett tag. Kanske två veckor. Varje rast utvecklade och förfinade vi vår lek, hittade nya användningsområden till suddgummin, linjaler, skrivhäften. Och tejpen. Tejpen! Allt fick sin roll i vårt rollspel. Tills magister Bosse upptäckte allt. Att skåpet var länsat, att hans 11-åringar lekte “drug dealer-yuppies” på rasterna, att hela årets förråd av pennor var söndermalda och väck. Då låstes skåpet. Då fick man en ranson av två pennor och ett radergummi per läsår. Då fick man be om lov om man behövde ett nytt skrivhäfte. Jag tycker det var ett väldigt kreativt tilltag. Och vi hade väldigt kul. Och att det helt klart var en spegling av vad vi matades med på tv på kvällarna: Magnum Bonum och Miami Vice. God bless America! Och godmorgon!