När jag var nio år krockade skolbussen i den lilla byn jag bodde med tåget. Det var vinter. Det var isigt. Bussen kunde inte stanna. Vi som hade gångväg till skolan stod tyst och höll andan den där morgonen när nyheten nådde oss i klassrummet. Minnet kom tillbaka till mig starkt idag när jag såg en löpsedel på aftonbladet.se om en skolbuss i krock med timmerbil.

När jag var nio och gick i lågstadiet i en liten by i Skaraborg fanns ingen krishantering i skolan, ingen plan för hur vi skulle ta oss igenom en tragedi, ingen förståelse för hur barn hanterar sorg. Två barn dog i olyckan. De var systrar. De var nio och sju. Busschauffören dog. Flera klasskamrater skadades, en del svårt. En av flickorna som omkom gick i min klass. Den där dagen är ett sånt där “flash memory” för min del. Jag minns att vi hade prov för uttagning till musikskolan. Jag minns sirenerna. Jag minns hjärtats snabba slag. Jag minns ambulanserna som susade förbi skolan. En, två, tre, fyra, fem. Jag minns att vi fick gå hem tidigt. Jag minns att vi inte fick gå ner mot tågspåret. Jag minns att det var kallt. Jag minns att snön låg i höga drivor. Och jag minns vad min über-religiösa fröken sa om flickan som omkom. Att det ändå var skönt att hon HADE BESTÄMT SIG. Att hon hade bestämt sig för att hon trodde på GUD. Herrejösses, tänker den vuxna kvinnan i mig. Hur fan kan man säga så inför en grupp barn som just insett att de inte är odödliga. Att döden kan drabba även en nioåring. Att läkare inte kan rädda alla liv. Att döden gick och lurade där mitt ibland oss. Bland sockeplast och sirapsflaskor med saft.

Min slutsats som nioåring var att ALDRIG BESTÄMMA MIG för att tro på någon Gud. För så länge man inte hade bestämt sig, så verkade man ju sitta säkert.