Jag lever i nuet. Det intalar jag mig själv i alla fall, titt som tätt, och klappar mig själv på axeln med ett stolt leende. Det är jag det. Medveten. Mmm, det är jag det.
Men inte lever jag i nuet hela tiden. Nej. Ibland går jag igång totalt omedvetet på “the stories of my mind”. Och jisses så mitt sinne kan skapa historier. Ibland tillåter jag mig själv få en överdos av dåtid som resulterar i tankar som föder smärta, ilska och skuld. Och ibland ger jag mig en överdos av förväntningar på framtiden – tankar som skapar stress, oro och olustkänslor.
Så är det bara.
Idag har jag gjort ett besök i dåtidsträsket, bara för att ännu en gång bli påmind om att det är endast när jag slutar vara i nuet och tror på de där berättelserna som jag skapar smärta för mig själv. Tack för den påminnelsen, denna lediga söndag. Det finns en anledning till att min blogg heter det den heter, ser ni – för att ännu en gång påminna mig om nuet är det enda som faktiskt existerar.

Läser på detta tema ett inspirerande nyårsinlägg på Paolo Coelhos blogg. Om att sluta cirklar. Att släppa taget om det förflutna.
“Everything in this visible world is a manifestation of the invisible world, of what is going on in our hearts – and getting rid of certain memories also means making some room for other memories to take their place. Let things go. Release them. Detach yourself from them. “

Och Eckhart Tolle hejar på från sin plats i mitt livs manege, med liten vän stämma och stickad beige pullover:
“Die to the past every moment. You don’t need it. Only refer to it when it is absolutely relevant to the present.”