Jo.
Vi återvände till verkligheten efter konserten med Di Leva.
Di Leva blir inte klyschig på ett vanligt sätt men ibland kan han bli Di Leva-klyschig. Fast han är duktig på texter. Duktig på att sätta ord på det som vi helst vill gömma undan och inte visa upp. Som låten Tiger, som handlar om att vara inlåst i ett rum med en stor tiger, som en symbol för vår rädsla.

En annan text om rädsla, lite på samma tema som den där tigern i rummet, är den här. Den här texten gillar jag. Så sann. Det vi bjuder in får makt.

du som var säkert på det mesta
käfta emot natten
du höll ditt huvud över ytan
du kunde nästan gå på vatten
nu har din stora vida värld
krympt till ett rum
ett rum som saknar utsikt
det är ett fönsterlöst rum
dina knogar är så vita
ditt grepp om livet så hårt
hjärtat slår med knuten hand
att bara andas är så svårt
och du är rädd för att leva
o lika rädd för att dö
men mest rädd för att bli galen
o sakta smälta bort som snö
det som håller dig tillbaka
bjöd du in med öppen famn
du är din egen fångvakt
fruktan stal ditt namn

vägen ut leder inåt igen
vägen ut leder inåt min vän
och detta måste få ett slut
så kom följ mig
vägen ut

så här ligger du förstenad
men det här är inte du
det är din rädsla som har snärjt dig
och haft dig inlåst så länge nu
men nånstans långt inom dig
finns en känsla du glömt bort
som en trygg inre glädje
en tro av en sällsam sort
en frihet i ditt inre
där du e den du vill va
där finns allt som du saknar
där finns lugnet du vill ha
och du vet ju vad du e ju
men inte vart du ska här näst
du måste gå rätt genom elden
när det smärtar som allra mest

vägen ut leder inåt min vän
vägen ut leder inåt igen
och detta måste få ett slut
så kom följ mig
vägen ut

du förtjänar att vara lycklig
du har rätt att ha en dröm
du förtjänar känna lust igen
och ta dig ut ur detta rum
blunda för alla andra
låt dom se dig falla ner
dom är säkert lika rädda
fast dom inte tror nånsin
så möt mig på din tröskel
och våga titta ner
det du ser som en bottenlös avgrund
är en liten springa in i mig
så kom o räck mig handen
släpp ditt krampaktiga tag
kom o kasta dig helt handlöst
och fall fritt ett litet slag

vägen ut leder inåt min vän
vägen ut leder inåt igen
och det är bara ditt slut
så kom följ mig
vägen ut

——–

Och detta får mig osökt att tänka på den gamla anekdoten som jag inte minns vart jag hörde, men som på något sätt hör hemma här…

One evening, an Old Cherokee Chief told his grandson about a battle that
goes on inside all people. He said, “My son, the battle is between two
wolves within our minds…inside us all.

One is Evil – It is anger, envy, jealousy, sorrow, regret, greed,
arrogance, self-pity, guilt, resentment, inferiority, lies, false
pride, superiority and ego.

The other is Good – It is joy, peace, love, hope, serenity, humility,
kindness, benevolence, empathy, generosity, truth, compassion and faith.

The grandson thought about it for a minute and then asked his
grandfather: “Which one Wins?”

The Old Cherokee Chief simply replied, “The one you feed”.

Nu. Nu tror jag att jag är klar.