Efter ett besök på helgens konsthelg i Hjo, och imponerats av Christina Jonssons snygga illustrationer (väl värda ett besök), så hamnar jag efter hemkomsten i frågan:
Vad är konst?

När man undersöker ordets betydelse så landar man i förklaringen “skapande verksamhet som syftar till emotionella eller expressiva uttryck, eller resultatet av en sådan verksamhet.”
Aha! Då så. Då är ju egentligen allt konst som är ett uttryck för känslor. Min kärlek till Herr O är konst, min ilska och sönderrivna papper är konst, snor och tårar som blandas i en fläck på mattan är konst.
Eller?
I antikens Grekland stod konstbegreppet för praktiskt kunnande, satt i kontrast till teoretiska kunskaper. Postmodernismen menar att konsten ska ha ett egenvärde eller “inre kärna och mening”. Båda förklaringarna känns sanna och riktiga tycker jag, gärna i kombination.

Den första “riktiga” konsten (i affischform) som jag valde att sätta upp på mina väggar hemma i flickrummet (efter de där 80-tals affischerna på ansikten som tonade in i vattenfall och solnedgångar) var den här:

Nuit étiolée à Saint-Rémy. Vincent van Gogh.

Jag hade bott i Provence ett par månader, pluggat franska, och gått i Paul Cezannes fotspår, bestiget Mont Saint-Victoire och ätit mig tre kilo tjockare på brieost och Pain au Chocolat. Men Cezanne tilltalade mig inte. Kändes trökig. Van Gogh däremot. Van Goghs galenskap och lekfullhet tilltalade mig desto mer. Denna satt också på min flickrumsvägg. Underbara sneda väggar på kyrkan gör den spöklikt levande, som om den rör sig, precis som vägen, gräset och himlen: L’Eglise d’Auvers sur Oise. Vincent van Gogh.
Jodå. Jag gillar’t fortfarande.