Förra våren var jag på “retreat” hos en god vän och Zencoaching-kollega i Småland, vi var ett par stycken som under ett par dagar slappade, pratade, promenerade, åt och mediterade tillsammans i hans fina hem vid en sjö.

Så en dag, när några hade gått ut på promenad så var vi bara tre stycken kvar i huset. Vi kom fram till att prova en kundalinimeditation som en av oss hade med sig på CD. Meditationen skulle ske med bindel för ögonen, och kundalini är en ganska dynamisk meditation, så de första 15 minuterna skulle vi stå och skaka mycket, skaka på axlar, armar, ben, bäcken, huvud… ja, ni fattar. Släppa spänningar och skräp. Så. Tre personer. I ett rum. I myskläder och med bindel för ögonen. Som står och tokskakar till hög hög hög plingplong-musik.
Ni ser det framför er?
Vad händer då?

Jo, helt plötsligt står Jehovas vittnen i hallen. Detta är på landet i djupaste Smålandsskogarna, och tydligen kliver man bara in där, om man hör ljud inifrån. Där stod de. Tysta. Stirrande. Förundrade, gissar jag. Jag undrar hur länge de stod där, innan norrmannen i sällskapet råkade rätta till bindeln, såg dem, och utbrast:
“Vi er litt opptagne!”

Då gick de. Detta fnissar jag ofta åt. Och tänker att de säkert trodde att vi var besatta, galna. Galnare än dem, till och med.