Bob säger det så grymt bra:

“Integration börjar i en själv. Kan du integrera de sidor av dig själv du tycker är ”onormala” eller vill du helst plocka ut de bitarna och bli av med dom för gott? Vill du bränna upp det ”onormala” i dig själv, eller kan du ta upp det ”fula” i din famn och fråga hur du kan hjälpa till?

I min bok Vips så blev det liv träffar jag en guru. Han tvingar mig igenom de mest fasansfulla övningar för att befria mig från den diktatur jag bar omkring på i mitt eget hjärta. Rädslans och skammens diktatur. Den första övningen gick ut på just detta, att om man vill bli ”hel” är den mest lämpliga strategin kanske inte att försöka ”ta bort” delar av mig själv. Utan integrera dem, lära av dem, försonas med dem.
Man blir inte större genom att krympa.”

Det är inte riktigt samma sak att ställa ut trollen i solen så att de spricker, här handlar det mer om att plocka upp trollen, hålla om dem, och se om det finns något de vill säga dig. En ZC-kollega sa en gång till mig att för honom var allting kärlek. Det var det enda som egentligen existerade. Även rädsla är kärlek. För bakom rädslan finns kärlek. Rädsla för att dö = kärlek till livet.

Jag är beredd att hålla med.
Fear is love.