Läser ofta Hanna Hellquists inlägg sedan hon gjorde Jakten på Lyckan och utnämnde kramworkshopen till det mest lyckobringande i hela serien. Gött. Tycker hon är rolig, skön, lite lätt störd och avslappnad. Och blir så sjukt förvånad när hon på ett ett ödmjukt sätt plockar upp siffror från “Statistik årsbok från Sverige 2012” får så sjukt mycket skit tillbaka.
Och ändå inte.
Alla dessa vänner som har män som vägrar gå till en klädaffär och köpa kläder till de gemensamma barnen, som aldrig lagar mat, som köper städhjälp till henne i kärleksgåva FÖR HON ÄR JU SÅ TRÖTT (läs tråkig) JÄMT. Nämen tack så jävla mycket då. Nu orkar hon säkert kn*lla som förut igen! Och så blir jag trött på dessa vänner som valt att skaffa barn med dessa män.
Det är 2012.
Kom igen!
Känner ilska.
Och så landar IGGY i min e-postlåda.
Och då ler jag.
Det ÄR 2012.
GULP!Är det så alltså?Att allt ändras när man får barn?GULP!
Och just idag som jag tänkte (när jag tittade omkring mig). Jaha, här kommer inte att bli städat om inte jag tar tag i det. Och så är det ju faktiskt. Men jag har ju viktigare saker för mig, så jag tror jag skiiiter i det! (och ärligt talat, han är inte riktigt så usel).
Och anledningen till att man skaffar barn med dessa män är väl att de var inte så INNAN barnen kom! Då var allt så käckt. Det är ju sen det kan bli lite jobbigt och ojämställt. Man liksom gliiider in i nån jävla, sedan länge uppgjord könsmall. Och den enda som kämpar emot den mallen är kvinnan, som drog kortaste strået…
Och Iggy passar i vad som helst. Cool man.